Alliansregering 2.0 – åter till Helgeandsholmen

Någon mer än jag som tycker att journalisterna verkar vädra morgonluft? Ända sedan valet har det skrivits dramatiska artiklar om Sverigedemokraternas intåg och det parlamentariska läget. Men under det hela finns en ton av förväntan. Det är begripligt. De kommande fyra åren kommer mer av politiken att beslutas i riksdagen. På sätt och vis är det en återgång till det normala i Sverige. Ett faktum som snart är uttjatat är hur sällan vi haft annat än minoritetsregering. (Kolla själv på den här wiki-sidan och scrolla ner till listan över alla regeringar sedan Louis De Geer d.ä.) I stället är det de fyra åren som vi just upplevt, 2006–2010, som är atypiska. Om jag vore journalist skulle jag helt klart föredra ett läge där jag fick springa runt i riksdagskorridorerna, snacka med folk, lägga pussel och skriva sådant som det här eller t.o.m. så kort som det här – jämfört med de välorganiserade bombmattorna på DN-debatt som Alliansregeringen lagt ut vid varje budget. Majoritetsregering är bra för stabiliteten, och nödvändigt om man har en tydlig strategi som man vill genomföra – som t.ex. arbetslinjen – men det är förfärligt tråkigt för riksdagsledamöterna och journalisterna.

I övrigt bubblar det av eftervalsanalyser. I går var jag på en state-of-the-art med konsultkollegerna Ulrica Schenström och Sven-Eric Söder, organiserad av Novus och med Arne Modig som moderator. Den som missade kan få ett smakprov av Ulricas klokskap här.