Bonusar, kris och miljöförstörelse

Inget företag vill bli förknippat med miljöförstörelse. Inget företag vill bli förknippat med kriser. Inget företag vill bli förknippat med bonusar till cheferna. Ändå var det ju helt rätt, det som BP gjorde förra veckan. Man gick ut med att hela nästa kvartal ska man knyta företagets interna incitamentsprogram till en enda parameter: förbättringar inom säkerhet och därmed miljö.

Utgångsläget är förstås det förfärliga oljeutsläppet i Mexikanska golfen. Detta är både en miljökatastrof, en mänsklig katastrof (elva oljearbetare avled i själva explosionen i april) och en image-katastrof – det har definierat bilden av BP, framför allt i USA. I den crisis-recovery-fas man nu går in i måste man både fokusera helt på att göra rätt när det gäller miljö och säkerhet, och att visa att man gör rätt. Man måste styra hela organisationen mot tydliga mål om just säkerhet, och använda alla styrmedel, inklusive den morot som bonusar utgör.

Men i stället för att de negativt laddade känslorna kring miljökatastrof och bonus adderar till varandra till ett ännu större jävulskap, så tar de på något sätt ut varandra. Bonusar känns liksom inte lika fel om de har ett så uppenbart gott och begripligt syfte. Därmed har den här enskilda åtgärden något att lära oss om de psykologiska drivkrafterna bakom hur man uppfattar företag, hur man uppfattar kriser – och hur man uppfattar bonusar.