Visst gör det ont när knoppar brister

Politiker möter samma problem som alla människor. En sådan sanning är att det tar emot att göra rejäla förändringar. Fredrik Reinfeldt och Alliansen vet det, Mona Sahlin och de Rödgröna vet det. Och just nu plågas förmodligen britterna David Cameron och Nick Clegg mest av alla i hela Europa på just den punkten. Företag och organisationer som vill kommunicera med politiker måste först lära sig förstå drivkrafterna bakom politisk förändring.

Ingen har beskrivit våndan av utveckling bättre än Karin Boye i raden här ovanför. Det där med att lämna något tryggt, kasta sig mot något okänt. Även om man vet att det är nödvändigt. Extra besvärligt blir det om motståndet inte bara är din egen tvekan, som hos Boye, utan att du vet att du kommer att skaffa dig fiender på vägen.
Nya moderaterna har gjort en lång resa. Man har satt så stort värde på kontinuerlig förnyelse att man nästan gjort det till en konstart att stöta sig med sina kärnväljare. ”Nej, vi tänker inte prioritera att avskaffa värnskatten. Nej, vi tänker inte lägga mer pengar på försvaret. Ja, vi har avskaffat förmögenhetsskatten, men det var bara för att vi måste – inte för att vi ville. Ja, vi tänker fortsätta kritisera näringslivet och finansmarknaderna när vi känner att de inte förstår oron hos deras vanliga kunder.” Bara med dessa fyra meningar har man lyckats irritera i stort sett varenda traditionellt borgerlig väljare. Ändå kommer väljarna tillbaka – för Reinfeldt och Alliansen har levererat två saker som deras företrädare inte klarat. Att bli omvald som borgerlig statsminister, och att kapa åt sig strategiska delar av det s.k. problemformuleringsprivilegiet.

När Mona Sahlin tillträdde som partiledare hade hon osannolikt gynnsamma siffror i opinionen både som person och som parti. Sedan vet ni hur det gick. Kanske var det framgångsvindarna som gjorde det svårt för henne att förnya politiken, för i dag är alla ense om att det behövs och förmodligen borde ha gjorts redan då. Därför är det en begriplig paradox att hon, som före valet ifrågasattes mer eller mindre öppet av grupper och individer inom egna partiet, i dag tycks sitta säkrare än tidigare. På valnatten gav hon ett intryck av beslutsamhet, och vi var nog flera som anade att nu, nu börjar resan. Bara med sådan katastrofstämning som de känner nu, kan de verkligen förnya sig. Men det är nog samtidigt fler än jag som tycker att det därefter varit förvånansvärt tyst. Beror det på att man tappat momentum? Eller på att man faktiskt sitter bakom stängda dörrar och filar på en stor strategi?

I Storbritannien sitter en koalitionsregering av konservativa Tories och liberala LibDems. Man har att hantera i-världens värsta budgetunderskott – du läste rätt, det är värre än Greklands. 25 % nedskärningar tvärs över, ännu värre på vissa områden. Inom fyra år hoppas man vara färdig. Paniken sprider sig i båda partierna – ja, det är vi som städar, ja, det var motståndarlaget som satt i regering när budgetunderskottet skenade, men kommer väljarna ändå att vilja straffa oss trots att vi är de som gör det rätta? För LibDems är det en extremt kluven situation – man har inte varit i regeringsställning sedan 1930-talet. ”Ska det vara så här?” är känslan när man äntligen får makt, och måste använda den till att göra våld på i stort sett alla sina hjärtefrågor om skattelättnader för låginkomsttagare, aktiv miljöpolitik, skolreformer… Förra månaden hade LibDems sin årliga kongress. Clegg överlevde, men det var inte roligt. Och förra veckan råkade Cameron ut för ett internt partiuppror som inte lagt sig ännu, från kärnväljare inom Tories, på grund av ett förslag om att dra in vårdnadsbidrag för ”Stay-at-home-Mums”. Jämfört med stämningsläget i Storbritannien är den förnyelse vi talar om i svensk politik en västanfläkt. Men summan av kardemumman är att det är mer som förenar än som skiljer.

Den som vill försöka kommunicera med politiker måste förstå deras drivkrafter. Det gäller våra kunder bland företag och organisationer. Det företag som förstår varför plötsligt en politiker går emot sina kärnväljare kan rätt värdera situationen. Och det företag som till och med kan förutse, och kommunikativt ”hjälpa till att lindra smärtan när knoppar ska brista”, kommer att kunna positionera sig strategiskt rätt. Politik är, mer än någonsin, ett rörligt mål.

The Euro – more good news than bad

Earlier this year, The Economist asked their readers on-line to weigh into a debate on whether or not “the euro area will fragment in the next 10 years”. 62 percent of the readers believed it would not, but a figure as high as 38 percent believed it would. Obviously, the economic situation in countries such as Greece and Spain had a big influence on the debate. Nothing surprising in this, but I would like to highlight three things often missed in the news reports.
• Behind the Greek drama, the everyday workings of both the euro in particular, and European economic policy in general, continue
• The Euro is, in its basic workings, not all that different from the US dollar
• Greece, and other Euro-zone countries, are not alone
Last point first. Yes, the Greek economy has the biggest problems if you combine the three elements of yearly budget deficit, total debt, and lost confidence. But look at the situation in other Euro-countries, and in non-Euro countries in or outside Europe, and you will find situations that are even worse on deficit and debt.
Then, the US comparison. The best piece I have read on this is written by Barry Eichengreen in the Economist debate that I mentioned above. “The coexistence of a single currency and a single central bank with a set of separate state budgets is a fundamental contradiction”, Mr. Eichengreen points out. Meaning the US, not Europe. Witty, if you ask me, but to just discard this as a joke would be unwise. Either we are too complacent over threats to the dollar fabric, or – much more likely – we tend to exaggerate the threats to the Euro.
Finally, the everyday working of the Euro. Estonia is set to enter the final stage of the common currency on 1 January, 2011. Meanwhile, a reform package regulating oversight of financial markets was approved last week, to complement finalized or ongoing negotiations on legal regimes for Capital requirements, Hedge funds, etc. In the backdrop, globally, you have G20 discussions and the new Basel Committee framework decision (“Basel III”). You can debate whether or not the exact right balance has been struck in all details on this, but there is agreement on that things are generally well founded.
So, all in all, good news if you look at the whole picture. And far from the general picture painted in US and European media, of a fragmented and troubled Europe vs. a stable and strong America.

Alliansregering 2.0 – åter till Helgeandsholmen

Någon mer än jag som tycker att journalisterna verkar vädra morgonluft? Ända sedan valet har det skrivits dramatiska artiklar om Sverigedemokraternas intåg och det parlamentariska läget. Men under det hela finns en ton av förväntan. Det är begripligt. De kommande fyra åren kommer mer av politiken att beslutas i riksdagen. På sätt och vis är det en återgång till det normala i Sverige. Ett faktum som snart är uttjatat är hur sällan vi haft annat än minoritetsregering. (Kolla själv på den här wiki-sidan och scrolla ner till listan över alla regeringar sedan Louis De Geer d.ä.) I stället är det de fyra åren som vi just upplevt, 2006–2010, som är atypiska. Om jag vore journalist skulle jag helt klart föredra ett läge där jag fick springa runt i riksdagskorridorerna, snacka med folk, lägga pussel och skriva sådant som det här eller t.o.m. så kort som det här – jämfört med de välorganiserade bombmattorna på DN-debatt som Alliansregeringen lagt ut vid varje budget. Majoritetsregering är bra för stabiliteten, och nödvändigt om man har en tydlig strategi som man vill genomföra – som t.ex. arbetslinjen – men det är förfärligt tråkigt för riksdagsledamöterna och journalisterna.

I övrigt bubblar det av eftervalsanalyser. I går var jag på en state-of-the-art med konsultkollegerna Ulrica Schenström och Sven-Eric Söder, organiserad av Novus och med Arne Modig som moderator. Den som missade kan få ett smakprov av Ulricas klokskap här.