Visst gör det ont när knoppar brister

Politiker möter samma problem som alla människor. En sådan sanning är att det tar emot att göra rejäla förändringar. Fredrik Reinfeldt och Alliansen vet det, Mona Sahlin och de Rödgröna vet det. Och just nu plågas förmodligen britterna David Cameron och Nick Clegg mest av alla i hela Europa på just den punkten. Företag och organisationer som vill kommunicera med politiker måste först lära sig förstå drivkrafterna bakom politisk förändring.

Ingen har beskrivit våndan av utveckling bättre än Karin Boye i raden här ovanför. Det där med att lämna något tryggt, kasta sig mot något okänt. Även om man vet att det är nödvändigt. Extra besvärligt blir det om motståndet inte bara är din egen tvekan, som hos Boye, utan att du vet att du kommer att skaffa dig fiender på vägen.
Nya moderaterna har gjort en lång resa. Man har satt så stort värde på kontinuerlig förnyelse att man nästan gjort det till en konstart att stöta sig med sina kärnväljare. ”Nej, vi tänker inte prioritera att avskaffa värnskatten. Nej, vi tänker inte lägga mer pengar på försvaret. Ja, vi har avskaffat förmögenhetsskatten, men det var bara för att vi måste – inte för att vi ville. Ja, vi tänker fortsätta kritisera näringslivet och finansmarknaderna när vi känner att de inte förstår oron hos deras vanliga kunder.” Bara med dessa fyra meningar har man lyckats irritera i stort sett varenda traditionellt borgerlig väljare. Ändå kommer väljarna tillbaka – för Reinfeldt och Alliansen har levererat två saker som deras företrädare inte klarat. Att bli omvald som borgerlig statsminister, och att kapa åt sig strategiska delar av det s.k. problemformuleringsprivilegiet.

När Mona Sahlin tillträdde som partiledare hade hon osannolikt gynnsamma siffror i opinionen både som person och som parti. Sedan vet ni hur det gick. Kanske var det framgångsvindarna som gjorde det svårt för henne att förnya politiken, för i dag är alla ense om att det behövs och förmodligen borde ha gjorts redan då. Därför är det en begriplig paradox att hon, som före valet ifrågasattes mer eller mindre öppet av grupper och individer inom egna partiet, i dag tycks sitta säkrare än tidigare. På valnatten gav hon ett intryck av beslutsamhet, och vi var nog flera som anade att nu, nu börjar resan. Bara med sådan katastrofstämning som de känner nu, kan de verkligen förnya sig. Men det är nog samtidigt fler än jag som tycker att det därefter varit förvånansvärt tyst. Beror det på att man tappat momentum? Eller på att man faktiskt sitter bakom stängda dörrar och filar på en stor strategi?

I Storbritannien sitter en koalitionsregering av konservativa Tories och liberala LibDems. Man har att hantera i-världens värsta budgetunderskott – du läste rätt, det är värre än Greklands. 25 % nedskärningar tvärs över, ännu värre på vissa områden. Inom fyra år hoppas man vara färdig. Paniken sprider sig i båda partierna – ja, det är vi som städar, ja, det var motståndarlaget som satt i regering när budgetunderskottet skenade, men kommer väljarna ändå att vilja straffa oss trots att vi är de som gör det rätta? För LibDems är det en extremt kluven situation – man har inte varit i regeringsställning sedan 1930-talet. ”Ska det vara så här?” är känslan när man äntligen får makt, och måste använda den till att göra våld på i stort sett alla sina hjärtefrågor om skattelättnader för låginkomsttagare, aktiv miljöpolitik, skolreformer… Förra månaden hade LibDems sin årliga kongress. Clegg överlevde, men det var inte roligt. Och förra veckan råkade Cameron ut för ett internt partiuppror som inte lagt sig ännu, från kärnväljare inom Tories, på grund av ett förslag om att dra in vårdnadsbidrag för ”Stay-at-home-Mums”. Jämfört med stämningsläget i Storbritannien är den förnyelse vi talar om i svensk politik en västanfläkt. Men summan av kardemumman är att det är mer som förenar än som skiljer.

Den som vill försöka kommunicera med politiker måste förstå deras drivkrafter. Det gäller våra kunder bland företag och organisationer. Det företag som förstår varför plötsligt en politiker går emot sina kärnväljare kan rätt värdera situationen. Och det företag som till och med kan förutse, och kommunikativt ”hjälpa till att lindra smärtan när knoppar ska brista”, kommer att kunna positionera sig strategiskt rätt. Politik är, mer än någonsin, ett rörligt mål.